Morgonrutin

06.30-07.00 (nån gång där emellan, beror på om jag behöver duscha eller inte)
Klockan ringer, jag kliver upp.

Tomas är antingen på jobbet för att han jobbar fm, eller sover för att han jobbat natt eller sover för att han ska jobba natt eller sover för att han är ledig och typ alltid vill sova. Ibland kan jag tjata till att han ska kliva upp och hjälpa till med morgonbestyren. Men då jag vet hur hans morgonhumör kan vara (enda gången djävulshornen växer ut) så brukar han få sova... allt för husfriden eller?

Oftast kliver jag upp tidigare för att hinna ta på mig ansiktet. Samtidig emellan högra ögonbrynet och vänstra springer jag ut och in i pojkarnas rum och försöker väcka dom. (ok, NU verkar dom vakna före klockan, alldeles för mkt. före bara för att det blir ljusare, hallå, vad tänker dom nu?!)

Speciellt Wille är som en tonåring redan med sitt sjusovande. Kevin kan lätt hoppa ur sängen och fråga; Är det morgon nu? Jag säger ja om vi ska upp till skola/dagis. Nej om det är helg;) Funkar ibland, ibland inte.

När barnen (läs W) väl krälat sig ur sängen. Jepp, han krälar ofta ur sängen.
Är det såhär det är att ha tonåringar? Hur ska det då bli när dom verkligen blir tonåringar?
Så börjar tjatet att klä på sig.
Kevin däremot har redan klätt på sig och visar stolt upp det, speciellt då han märker att jag blir irriterad på storebror som inte klätt på sig. Då säger han gärna, "titta mamma, jag har klätt på mig allt." Inte alltid, men ibland.
Storebror hinner börja bygga lego. Jag ber honom klä på sig.
Storebror hinner reta lillebror och vice versa. Jag ber dom sluta och klä på sig istället.

Samtidigt klär jag på mig själv. Säger att man inte får slåss eller retas. Men öronen sover nog fortfarande.
Tjatar lite till och förstår inte att det kan ta så lång tid att ta på nå plagg? Själv hinner jag ju byta femtioelva gånger innan jag är klar. Nä, ok, överdrivarn.

Kollar klockan. Alldeles för mycket.

Tillslut är kläderna på. Nu börjar nästa tjat. Frågar vad dom vill ha till frukost. Efter lite tjat sitter dom vid bordet. Då börjar klagan på frukosten. No way, jag frågade vad ni ville ha av dessa val och ni sa detta.
Bara att äta det.
Är jag en lugn, ostressad mamma så sitter jag ner och äter frukost med dom.
Vilket händer allt oftare nuförtiden, tack o lov.
 Men ofta har jag bara hunnit slänga på mig lite foundation. Så då måste jag fixa ansiktet färdigt.
 (Ja, ibland skulle det vara skönt att jobba i ett stall, för då skulle jag inte ta på mig ansiktet.)

Tillslut har dom ätit färdigt och bär undan från bordet.

Då ska man tjata på att borsta tänderna och tvätta sig mellan syskonbråken.
Lite tjafs hit och lite tjafs dit om vems legobit som är vems.

Jag kollar klockan. Inser att vi är sena, igen. Snabbar på pojkarna och mår dåligt över hur dålig mamma jag är som aldrig lär mig att planera tiden bättre på morgon!

Ja! Nu är nästa projekt. Få på ytterkläderna. Tjafs om vars jag lagt overallerna på golvet. Lite för långt hit eller lite för långt dit.
Andas och räknar till 10 om jag har vaknat med en uns tålamod. Blir arg och gapar om jag inte fyllt på tålamods-bensinen på senaste.
Det är tookigt! Hör jag yngsta generationen säga. Andas igen, och säger att jag förstår inte vad han säger när han gnäller. Han lugnar sig och förklarar. Bra, då fixar vi.
Kläderna är på. Har vi med oss allt? Gympakläder? Extrakläder? Frukt? Skidor? Var det nåt annat vi skulle komma ihåg?

Går till bilen. Tjatar att dom ska gå direkt till bilen, inte klättra över alla snöhögar vi har på vägen dit. Försent. Har redan en pojk längst upp på snöhögen. Jaja, andas, igen.

Ca. 08.13 sitter vi i bilen och är äntligen på väg. Kliver ur bilen och försöker se så ostressad ut som möjligt. Tror jag failar.

Lägg till att Barbro ska rastas. Plocka undan. Borsta tänder & tvätta händer. Har dom pinkat? Har Barbro vatten?

Är grabbarna mer effektiva så hinner dom se lite bolibompa på morgonen. Vilket är en bra morot för dom.

Självklart är det inte alltid såhär. Var mer så förr men insåg att det går inte i längden. Men då & då dyker det upp liknande mornar.

Monkey see, monkey do? Ahh, så är det. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.

Märker att har vi själva mer tålamod och inte stressar så går allt såå mycket smidigare och barnen blir mindre griniga.
Vi vuxna ska inte bli sura på barnen för att vi själva är stressade och inte planerat nog bra. Men vi är alla bara människor. Och de flesta känner nog igen sig i liknande situationer!?

Go Natt!