R.I.P Älskade Barbro

Det är med stor sorg och massor av tårar som jag skriver att vi i torsdags blev tvungen att ta bort en otrolig vän/familjemedlem.

Sedan vi hittade knölen på henne så har det gått upp och det har gått ner. Alltifrån fettknöl till tumör har vi fått höra att det kan vara. Många svängar in till Djurkliniken med många blodprov har det varit. Medicinering av olika typer och en knöl som växte och blev så stor som en grapefrukt.

Måndag den 30/7 opererades hon. De tömde knölen på 2 dl. blod.
Tisdag åkte jag in med henne igen för att byta bandaget som luktade illa och hade släppt. Dom tyckte det såg fint ut så hon slapp bandage.
Onsdag var hon mkt. piggare tack vare medicineringen.

Torsdag hade ett stygn gått upp. Blodet droppade när hon gick, ibland mer, ibland inget. Åkte in med tron att dom skulle tömma lite och sy igen det. Knölen hade alltså fyllts på med mer blod.
Provsvaren trodde vi skulle komma först fredag, men när veterinären kom in till rummet jag & Barbro satt i såg jag att det var något som inte var positivt.
Han hade fått provsvaren och berättade det vi inte ville höra. Det var elakartad blodkärlstumör.
Medan han satt där och pratade på veterinärspråk for en massa tankar i mitt huvud. Kan dom operera igen? Kommer hon bara leva ett tag till? Vad händer nu?!Jag trodde inte att jag just då, skulle vara tvungen att ta beslutet för hennes liv. Hennes sista andetag. Jag skulle ju inte åka in själv om jag trodde hon skulle få somna in, det hade jag gjort klart för Tomas. Att det gör jag bara inte.
Jag frågade den jobbiga frågan som jag inte ville ha svaret på. Vad rekommenderar du som veterinär?I det läget hade jag förstått svaret. Hon skulle inte klara sig länge till. Jag frågade om jag fick ta hem henne en sista gång. Men risken fanns att knölen skulle bli så sprängfylld att hon skulle börja störtblöda. För det var så den elaka tumören fungerade. Den fylls på med blod hela tiden (som jag förstod det).

Det var det jobbigaste beslutet jag tagit. Vad gav mig rätten att bestämma över hennes liv? Att se henne ta sista andetaget? Jag vet såklart att det kunde hon inte ta själv. Jag kunde heller inte vara ego och försöka hålla kvar henne in i det sista så hon kanske skulle plågas ännu mer...

2006-08-18 --- 2012-08-02

Foto av Kicki Virkkala Uutela

Barbro var en helt fantastisk vän och familjemedlem. Hon var charmig, snäll, go´, klok och förståndig. Hon skulle ha skyddat familjen om det hade behövts, för vakt hade hon i sig. Precis som den rasen ska ha.



Foto av Kicki Virkkala Uutela



Vi är glada att haft henne i våra liv och vi kommer alltid minnas henne!

Här kommer en drös med bilder på tjejen. Från liten till stor i konstig ordning.

Ca. 6 veckor?

BIR

Puss!

Lill-husse tränar

Myser på matte

Några veckor gammal

Lucia-fin

Kikar på nyfödd Kevin

Åker helikopter

Bulle-bus

Syskonen. Kenzo, Beyla & Barbro