Jantelagen!?

Alltså, då var det den där förbannade jantelagen vi har i Sverige! Jag är less på den. Tyvärr är det inpräntat för många att man ska inte tro att man är något.

Jag är värd det bästa! (utan att skämmas)
Jag hade en tid när jag var så lycklig, att jag trodde inte man hade rätten att vara så lycklig och gick i princip bara och väntade på att något hemsk skulle hända. "För såhär lycklig får man väl inte vara?"
Har t.o.m. för mig att jag bloggade om det för 1,5-2 år sedan? Och det är ju helt sjukt! Klart som korvspad att man får vara lycklig! Idag är jag lycklig och skäms inte för det, står för det, och letar inte smågrejer att störa mig på bara för att inte få vara lycklig fullt ut.

Är någon avundsjuk & missunnsam så finns problemet hos den personen.
Det person A säger om person B säger mer om person A än om B.

Egot i många säger: "Om alla andra var på ett annat sätt skulle det bli lättare för mig."
Man kan inte ändra andra människor, den enda du kan ändra är dig själv och ditt synsätt på andra människor, då först kan nåt hända.

Jag faller tillbaka på saker jag tänker och säger ibland som jag inte är stolt över, men märker att jag kommer på mig själv och blir bättre & bättre.

Och tänk så mkt. lättare att ändra dina egna tankar än alla andra miljoners, biljoners människor. Det är du själv som tänker dina tankar. Som styr över dom.

Om du tänker eller snackar skit om någon, kan jag slå vad om att du inte kan le på riktigt åt den personen nästa gång du träffar personen!?

Jag är stolt att jag blivit bättre på att fråga personer om jag inte kan "tolka signalerna" om vad dom menar. Och dessa sk. signaler är ju mina egna tankar som spökar.
Ett exempel för någon vecka sedan:

Jag inne i en annan butik, kikar runt, går fram till kassan & ska betala. Tjejen i kassan ropar till en kompis att komma och se på mig!? (Tjejen i kassan är en gullig tjej som jag hjälpt lite när hon varit in hos oss. Dock så nekade vi henne & hennes kompis ngt. på MQ nån dag innan detta som går emot våra bestämmelser. )
Jag kände mig som en apa i en bur. Båda ler men jag förstår inte vad dom vill ha ut av att hon ska se på mig för. Och leendena verkar inte äkta. Så min första tanke var försvar. Dom vill "attackera" mig. Jag går iväg med ett falskt leende och grubblar på vafan som hände där egentligen. Hatar dom mig nu efter dom varit hos oss? osv. Jag inser att detta är en sådan gång då jag inte kan släppa det. Lika bra att ta reda på det.

Så jag går helt sonika tillbaka och frågar, med en brevbärare och en kund vid kassan som säkert undrar vad jag håller på med, och frågar vad hon menade med det där att hennes kompis skulle komma och kolla på mig!? Inte argt, men bestämt.

Hon blir nog lite paff och säger: "Jag menade bara att hon skulle se hur du såg ut så hon visste vem hon skulle fråga om hjälp av nästa gång hon kommer till MQ."

Då föll polletten ner. Jaaaa, inte var det för att hänga upp en bild på mig och kasta pil på. Det var ju helt tvärtom! Hon var så nöjd över min hjälp och ville att hennes kompis skulle få min hjälp också!
Då blev det lite pinsamt, jag hälsa dom välkomna in igen, log lite konstigt och gick.

Men det var en så lättnad att fråga dom istället för att jag skulle ha gått och trott tvärtom.
Jag har surrat med henne efter det och det kändes, för min del iaf., bra igen.

En långt och intensivt inlägg. Hänger ni med i tankebanorna och vad tycker ni?
Jag är klok jag!:)
Personlig utveckling - Me like!