"Så dumt!"

Jag läser en bok. Jo, faktiskt, Carola läser en bok. Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Och jag är fast.
I 10 år var hon missbrukare och hon berättar i detalj hur en dag kunde se ut som heroin-missbrukare. Hur hon hamnar i fängelse och vidare till ett behandlingshem. Där är jag nu och ikväll ska jag fortsätta läsa till jag somnar.

Jag är grymt fascinerad över de som klarar bli rena. Jag har själv varit tillsammans med en av Piteås (nu f.d?) knarkare. Det var många år sedan och det varade bara i 9 dagar. Så jag räknar det egentligen inte. Jag tyckte väl mest synd om honom, för han hade inte haft det lätt.

Helst skulle jag bara vilja svinga med ett trollspö och rädda alla som har det svårt. Men till att börja med så måste dom ha viljan själv att förändras.

Tänker ibland på då en av Piteås stora alkoholister Tamara dog. Skönt tycker kanske några. Synd om de närstående tycker jag. För det finns alltid någon närstående som sörjer. Sen försvarar jag inte de som skadar andra. (Om hon nu gjorde det? Ingen aning) Men i grunden är det även synd om personen som gör illa någon annan för den personen mår inte bra innerst inne.

Det är även fascinerande att det kan vara så mycket tjafs mellan folk. Men skulle dessa personer mötas t.ex. i ett annat land i en svår, låt oss säga, naturkatastrof, så lovar jag att man skulle hjälpas åt. Och tur är väl det. Men ska det behövas något så hemskt för att vissa människor ska vara snälla & hjälpsamma mot varann?

En annan sak som är komiskt är att ju längre bort från sitt hemland man är desto mer bundis blir man om man träffar andra från samma stad. Såklart, eftersom man har något gemensamt. Och vi är väl alla vane-djur som känner oss mer som hemma om vi möter någon/något bekant, vilket känns mer tryggt.

Jag såg ett hemskt klipp för längesen som någon hade postat på facebook från youtube. Dom flesta har säkert sett den. Det är i Kina, en 2-årig flicka som går över en väg och blir påkörd. Jag börjar nästan gråta bara jag skriver det här nu. Hon lever men det är ingen som ingriper. Resten får ni se själva de som vill. Jag tappar hakan och kan inte förstå hur det kan gå till så? Det är bland de mest omänskliga & vidrigaste jag har sett. Och det är jag nog inte ensam om att tycka.

Jag ingriper om någon behöver hjälp att hålla upp dörren, jag ställer mig upp i bussen (ok, det var vääldigt längesen jag åkte buss, men ni förstår principen) om någon (oftast äldre) verkar vara trött och behöver sitta, osv. osv. Jag kan bara inte ignorera om någon behöver hjälp.
Sen kan jag inte säga hur jag skulle reagera om det är en stor olycka och jag hamnar i chock. Det vet nog ingen förrän man varit i en sådan situation. Men jag är överlag väldigt snäll och hjälpsam mot medmänniskor. Ibland kanske för snäll & för öppen för mitt eget bästa.
Men samtidigt jävligt stolt över att jag är en öppen person som kan bjuda på mig själv i många situationer. Finns
dock situationer där jag liksom hoppar tillbaka flera år då jag inte trodde jag skulle synas och höras. Men det får bli en annan novell.

Oj, från en bok till snällhet? Såg ni den röda tråden? Inte jag riktigt. Kanske en svagt, blekt rosa-röd tråd.
Jag säger inte att jag är "guds barn". Det skulle jag aldrig påstå. Men nånstans måste man börja. Och jag försöker så gott jag kan.

(Visste ni att ordet "man" används väldigt ofta i situationer där man inte vågar skriva "jag"? det blir liksom mer gemenskap på nåt vis att säga/skriva man istället för jag. Man pekar inte ut sig själv helt och hållet. Har ni tänkt på det? Kan ni räkna hur många man jag har skrivit i all denna text;P )

Over & out!