Barbro update en gång till

Ni vet när man har gråten i halsen och man verkligen försöker att hålla tårarna borta? När varje sekund känns som en evighet på att få komma in i eget rum hos veterinären istället för att vara rädd att brista ut i världens vårflod i väntrummet inför alla?

Så var det för mig idag när jag och Barbro satt och väntade. Och väntade, och väntade. Satan i gatan vad jag tycker man får vänta, underbemannade? Men nanting!

Så fort vi klev in i rummet så brast det för mig. Plågas av att se henne som hon är nu. Äter knappt, ligger mest.

Blev ingen operation idag då dom inte vågade öppna då hon har så mkt blod runtomkring dessa knölar.

Kände mig som ett frågetecken med alla blandade känslor och konstiga ord och samtidigt försöka ta in allt vad dom sa.

4 olika mediciner ska hon äta ett tag framöver.
9 tabletter morgon och några på kvällen + nå rinnande 30 min. Innan alla tabletter så hon inte får magkatarr pga alla tabletter. Sen trappar vi ner på tabletterna allt eftersom.

Väntar fortfarande på provsvaren om de hormonella förändringarna.

Något som fick mig att le var att dom hittade inget hemskt när dom röntgade henne för att kolla om det kunde vara nån tumör. Men jag jublar inte förrän allt är borta..
Måndag blir det återbesök för att då se om medicinen hjälp och dom kanske kan öppna upp och kika närmare.

Längtar till det gått några dagar så hoppas jag hon piggnat till och man känner igen henne igen...
Usch!